När min mamma blev sjuk blev min syster plötsligt den perfekta dottern. Hon flyttade in i vår mammas hus och höll mig borta och sa att hon tog hand om allt. Men jag kände väl till hennes motiv – de var aldrig rena. Jag kunde inte stoppa henne, men allt förändrades när läkaren gav mig mammas sista intyg.
Jag har aldrig förstått hur två så olika barn kunde växa upp i samma familj. Ju mer jag växte upp med min syster, desto mer insåg jag hur svårt det måste ha varit för vår mamma att uppfostra oss själv.
Jag minns den lilla lägenheten vi bodde i när jag var barn. Vintrarna var alltid kalla och jag hörde vinden vina genom sprickorna i fönstren. Mamma jobbade på två ställen bara för att ge oss tak över huvudet, men det räckte aldrig riktigt till.
Ibland fanns det inte tillräckligt med mat i huset. Jag minns nätterna då grannen, fru Jenkins, kom med middag, log vänligt medan hon räckte över en varm gryta soppa eller en tallrik makaroner.
Då förstod jag inte hur mycket det betydde för oss. Jag visste bara att jag inte var hungrig längre. Men jag märkte att mamma aldrig åt med oss. Hon satt tyst och låtsades att hon inte var hungrig, men jag visste sanningen.
Hon gav allt för oss. Med tiden blev allt bättre. Mamma fick ett bättre jobb och vi tog oss sakta upp ur fattigdomen.
Hon sparade ihop tillräckligt med pengar för att flytta oss till ett bättre hem och till slut gick både Samira och jag på universitet.
Men Samira mindes inte de svåra åren som jag gjorde. Hon var för liten för att förstå mammas kamp.
Kanske är det därför hon blev som hon blev. Hur ska jag säga? Lite egoistisk och bekymmerslös.
Även efter universitetet ville hon inte jobba. Hon bad ständigt mamma om pengar och slösade som om de aldrig skulle ta slut.
Men allt tog en dålig vändning. En dag ringde mamma och bad mig komma till henne.
— Är allt okej? frågade jag.
— Ja, ja, jag vill bara prata med dig, svarade hon.
Orden ekade i mitt huvud när jag körde efter jobbet. Jag kände mig orolig. Mamma ringde aldrig mig så.
När jag kom fram var dörren öppen och jag gick in.
— Mamma? ropade jag.
— Jag är i köket, älskling, svarade hon.
Jag såg henne sitta vid bordet med en kopp te. Hennes händer var trötta och ögonen som brukade glittra såg nu dimmiga ut.
— Vad har hänt? Vad ville du säga? frågade jag när jag satte mig.
Mamma tog ett djupt andetag. — Jag var hos läkaren idag. Tyvärr har jag dåliga nyheter, sa hon tyst.
Mitt hjärta slog hårt. — Vad är det?
— Mitt hjärta, sa hon tyst. — Jag har högst ett år kvar.
Orden slog mig som en kula. — Finns det inget vi kan göra? Jag betalar vad som helst, säg bara, sa jag med skakig röst.
— Ett år är max med behandling. Utan den kanske jag inte ens lever två månader, sa hon.
— Nej, det kan inte vara sant, viskade jag. Tårar fyllde mina ögon.
— Men det är sant, sa hon. — All stress och allt jobb har inte hjälpt.
Jag kunde inte hålla mig och kramade henne. — Vi klarar det här tillsammans, mamma. Jag finns här.
— Jag vet, sa hon tyst och borstade mitt hår som när jag var liten. — Säg inget till Samira än.
— Varför inte? Hon kommer vilja ha pengar till behandlingen, sa jag.
— Hon bor med sin nya pojkvän nu, så vi kan vara lugna ett tag, svarade hon.
Jag suckade. — Det känns inte rätt.
— Jag säger till henne när tiden är inne, sa mamma.
En månad senare berättade mamma sanningen för Samira. Samira kom till mig igen och bad om pengar efter ett uppbrott.
Hon gick in utan att knacka som om det var hennes eget hem och satte sig i min soffa.
— Jag vill inte att du går till mamma, sa hon.
— Är du galen? Mamma är sjuk. Jag ska besöka henne. Någon måste hjälpa, sa jag förvånat.
— Jag vet varför du bryr dig så mycket – för att ta hela arvet för dig själv. Men det kommer inte hända, sa hon.
— Menar du allvar? Jag bryr mig inte om pengar. Jag vill bara hjälpa mamma, svarade jag. — Eller mäter du alla med dig själv?
Samira rullade med ögonen. — Jag vet att det inte är sant. Mamma har alltid älskat mig mer för att hon gett mig mer pengar. Nu vill du ha något efter att hon försvinner.
— Det är löjligt. Jag fortsätter gå till mamma. Någon måste hjälpa henne, sa jag bestämt.
— Oroa dig inte. Jag har ordnat allt. Jag ska flytta in hos mamma och ta hand om henne, sa hon.
— Du? Sedan när bryr du dig? Du har aldrig brytt dig om någon förutom dig själv, sa jag.
— Det är inte sant. Jag har alltid tagit hand om mamma och nu behöver hon mig. Så tänk inte ens på att komma. Jag tänker inte låta dig komma in, sa hon.
Hon reste sig, tog sin väska och gick utan ett ord till. Jag blev kvar och stirrade mot dörren.
Jag kunde inte tro hur egoistisk Samira var. Jag visste att hon bara gjorde det för sin egen skull.
Det visade sig att hon inte skämtade. Samira tillät mig inte att träffa mamma, alltid med ursäkter: ”Mamma sover”, ”Mamma mår inte bra” eller ”Mamma är hos doktorn”.
Jag skickade meddelanden till mamma och bad henne säga till när Samira inte var hemma så jag kunde komma.
En dag skickade mamma ett meddelande att Samira hade gått till köpcentret och att jag kunde komma.
Jag gick till affären och köpte några saker och gick sedan till mammas hus.
Jag hittade henne liggande på soffan och tittade på TV. Hon såg trött ut, men hennes ögon glittrade när hon såg mig.
— Hur mår du? frågade jag när jag närmade mig.
— Tröttare än någonsin, sa hon. — Men det är skönt att se dig.
Jag höll hennes hand. — Mamma, Samira låter mig inte träffa dig. Det är inte rättvist.
— Jag vet, sa hon. — Men jag ville inte att ni skulle bli osams.
— Vi är inte osams. Du är mamma till oss båda. Det spelar ingen roll vad Samira gör.
Mamma log svagt. — Tack.
När jag gick lovade jag att bli starkare. Min mamma gav mig styrka med sin kärlek och jag skulle skydda henne så länge jag kunde.
Till slut insåg min syster att hon inte kunde kontrollera allt och började behandla mamma bättre. Tillsammans såg vi till att mamma fick tillbringa sina sista månader i frid och kärlek. Vår familj samlades igen, även om det var i svåra tider, och vi fann tröst i att stötta varandra.
