Jag heter Anna och min son heter Leo. När Leo var liten fick vi veta att han hade cancer. Under flera år kämpade vi tillsammans och försökte tro på en framtid. Hans pappa Daniel brukade lova honom att de en dag skulle åka till Paris och se Eiffeltornet.
Men cancern kom tillbaka. Undersökningarna visade att sjukdomen hade spridit sig. Läkarna berättade till slut att behandlingen inte längre kunde ha fullständig bot som mål.
Daniel bröt ihop. Han sa att han inte klarade av att vakna varje morgon och undra hur mycket tid Leo hade kvar. Nästa morgon stod hans resväska vid dörren. Han lämnade oss.
När julen närmade sig skrev Leo ett brev till tomten. Han bad mig att inte läsa det. Men några dagar senare föll kuvertet på golvet och öppnades.
”Kära tomten, i år behöver jag inga leksaker. Jag vill bara ha en sak. Pappa sa alltid att när jag blev helt frisk skulle vi tre åka till Paris. Jag vill se Eiffeltornet åtminstone en gång.”
Jag bröt ihop. Leo trodde fortfarande att han skulle bli frisk och att ”en dag” skulle komma.
Jag ringde hans läkare och berättade att jag ville ta honom till Paris. Läkaren svarade: ”Om hans tillstånd tillåter det – vänta inte för länge.”
Jag bokade allt och skrev till Daniel: ”Leo vill se Eiffeltornet. Vi åker till Paris. Om du vill vara där för din son är det nu.”
Daniel svarade inte.
I Paris såg Leo Eiffeltornet för första gången. Han log och bad mig ta en bild på oss.
Precis då fick jag ett meddelande från Daniel:
”Jag är i Paris.”
Leo såg honom först. Han sprang fram och kastade sig i sin pappas famn.
Daniel föll ner på knä och grät. ”Förlåt, min son.”
Den dagen gick vi tre genom Paris tillsammans.
På kvällen frågade Leo:
”Mamma, vet du vad jag ska önska mig av tomten nästa år?”
”Vad?”
”Att vi tre kommer hit igen.”
Jag vände mig bort för att dölja mina tårar.
För första gången förstod jag att vi inte kan vänta på ”senare”.
Ibland är den viktigaste dagen idag.
