En grupp unga studenter flyttade in bredvid en äldre granne och kunde inte sluta spela hög musik. De förolämpade den äldre mannen, men snart skulle de lära sig att man inte ska utmana karman.
Mr. Adams hade bott i sitt lilla hus med två sovrum i många år. Hans kära fru hade gått bort för ett tag sedan, och hans barn bodde på andra sidan landet. Det kunde kännas ensamt ibland, men grannskapet var fantastiskt.
Han var omgiven av omtänksamma familjer och många trevliga människor, särskilt grannarna bredvid. Men de skulle snart flytta eftersom de behövde mer plats för sin växande familj.
Mr. Adams önskade dem lycka till och hoppades att de nya grannarna skulle vara lika trevliga. Tyvärr blev det inte så. Några veckor senare flyttade en grupp unga collegestudenter in i huset.
De kunde inte vara äldre än 18, vilket innebar att de nyss gått ut gymnasiet. Mr. Adams var orolig, men hoppades att de förstod att de flyttat till ett lugnt område.
Men han hade fel igen. Så fort de hade flyttat in började ungdomarna ha fester. De blev högljudda och många andra unga kom dit. De stängde inte av musiken förrän klockan fem på måndagsmorgonen.
Mr. Adams visste inte vad han skulle göra, men medan han vattnade sina växter tänkte han på att ringa bostadsföreningen. Då såg han Linda Shaw komma mot honom. Hon bodde mittemot med sin man och två små barn.
– God morgon, Mr. Adams! hälsade hon.
– God morgon, Linda. Hur var natten? frågade han.
– Hemskt. Jag kunde inte sova alls. Barnen vaknade runt två och somnade inte om förrän fem när musiken tystnade, svarade Linda. – Det är konstigt, vi har aldrig haft problem här tidigare.
– Jag vet hur du känner. Det var en mardröm för mig också, sa Mr. Adams. – Men jag visste inte om det var rätt att ringa polisen.
– Jag tänkte nästan göra det själv, men jag ville inte skapa bråk om det bara var en inflyttningsfest, svarade hon.
– Tror du att föreningen kan hjälpa? frågade han.
– Kanske. Men det är konstigt att de ens tillät att en grupp tonåringar flyttade hit. De kanske har kontakter, sa Linda. – Jag måste gå nu, mycket att göra idag. Hoppas jag hinner ta en tupplur innan jag hämtar barnen.
Mr. Adams bestämde sig för att prata med ungdomarna om de fortsatte att föra oväsen. Men redan samma kväll blev det ännu en stor fest, och han stod inte ut längre.
Han gick över och knackade på. En ung man öppnade och såg irriterad ut.
– Hej? Vad vill du? frågade han.
– Bor du här? frågade Mr. Adams.
– Ja. Vem undrar?
– Jag bor bredvid. Jag ber er att sänka musiken. Det här är ett lugnt område med många barnfamiljer och äldre, sa Mr. Adams så artigt han kunde.
– Och? Det är inte mitt problem. Jag betalar hyra som alla andra och spelar hur mycket jag vill, svarade killen otrevligt.
– Jag ringer polisen om ni inte slutar, sa Mr. Adams lugnt.
– Gör det då. Min pappa är sheriff. Du kan inte göra något, sa han med ett hånleende. – Stick härifrån, gubbe. Gillar du inte musiken, flytta till ett ålderdomshem.
Tonåringen smällde igen dörren framför näsan på honom. Mr. Adams var chockad över sådan respektlöshet. Kanske talade pojken sanning, för polisen dök aldrig upp, och festen fortsatte till fyra på morgonen.
Nästa dag gick Mr. Adams till Linda och frågade:
– Vet du om vi kan klaga till föreningen?
– Jag ringde runt igår. Det var hemskt igen. Jag pratade med Mrs. Lowry, hon vet allt här. Hon sa att en av mammorna till ungdomarna sitter i föreningen, svarade Linda.
– En av dem sa att hans pappa är sheriff. Det måste stämma, polisen kom inte trots att jag ringde, sa Mr. Adams.
– Mrs. Lowry sa att vi måste lämna in ett formellt klagomål till kommunen med många underskrifter. Jag tror många kommer skriva på, men det tar tid. Min man sov inte heller i natt, sa Linda.
– Låt oss göra det. Jag hjälper dig samla namn. Under tiden kan vi be alla att ringa föreningen och polisen, sa Mr. Adams och gick hem.
Tyvärr verkade ungdomarna ha starka kontakter, för samtalen hjälpte inte alls. Men han och Linda samlade alla namn och skickade in klagomålet. Nu var det bara att vänta.
Under tiden fortsatte ungdomarna att festa varje dag. Nästan hela området hade försökt prata med dem, men de vägrade lyssna.
En natt satte de upp en skylt på huset: ”INGEN SOVER I NATT!” Mr. Adams kunde inte tro sin ögon. De festade till och med under ett kraftigt åskväder. Högtalarna blev blöta, men de verkade inte bry sig – tills en blixt slog ner och allt blev tyst.
Musiken tystnade plötsligt. Mr. Adams kikade ut genom fönstret och såg att hela huset var utan ström. Han skrattade för sig själv och tänkte att naturen hämnades åt dem.
Han kunde äntligen läsa sin bok och sov gott för första gången på flera dagar. Nästa dag hade de fortfarande ingen el. Tydligen hade blixten förstört hela elsystemet.
Det tog flera dagar innan allt fungerade igen. Men då hade kommunen redan tagit emot klagomålet från grannarna. Ungdomarna fick inte spela hög musik efter kl. 22 längre, och polisen kom faktiskt när de försökte trotsa regeln.
Till slut kunde Mr. Adams och resten av grannskapet återgå till sina lugna liv.
