En fattig städerska köper en gammal docka till sin dotter på en loppmarknad och hör ett knastrande ljud när hon räcker över den. Det hon upptäcker får henne att gråta.
”Åh, den här är så fin. Eve kommer att älska den!” utbrast Pauline när hon stannade vid ett stånd där en kvinna sålde leksaker.
Pauline var ensamstående mamma till sin åttaåriga dotter Eve och arbetade som städerska. Hennes man hade dött i cancer för flera år sedan, och sedan dess hade hon uppfostrat Eve på egen hand.
När Pauline såg dockan på loppmarknaden visste hon att det skulle bli den bästa födelsedagspresenten till Eve. Tyvärr hade hon inte råd med något dyrt, så loppmarknaden var hennes bästa chans.
När hon bestämde sig för att köpa dockan var hon så upptagen av tankarna på Eve att hon inte undersökte den närmare. Två dagar senare, när hon gav den till Eve på hennes födelsedag, hörde hon ett märkligt knastrande ljud från dockan…
Några dagar tidigare…
”Mamma,” sa Eve sorgset. ”Kan jag få en docka?”
”Älskling,” svarade Pauline mjukt. ”Du vet att vi har en stram budget den här månaden. Mamma köper en till dig nästa månad. Jag lovar.”
”Men mamma…” Eves röst började darra. ”Jag fyller år om två dagar. Har du glömt det?”
”Åh nej, nej, älskling! Verkligen inte!” sa Pauline, men i själva verket hade hon glömt och kände sig hemsk över det.
”Ska jag fortfarande inte få någon docka? Jag har inga vänner, mamma. Ingen vill vara vän med mig för att vi är fattiga. Den dockan kan bli min bästa vän…”
”Åh älskling,” sa Pauline och kramade Eve. ”Jag ska fixa en docka till dig. Jag lovar. Var inte ledsen, okej?”
Pauline visste att barnen i Eves skola inte behandlade henne väl eftersom de hade mer pengar än dem, men det fanns inte mycket hon kunde göra åt det. Barn kan vara grymma ibland.
Nutid…
Pauline var överlycklig efter att ha köpt dockan. Hon kunde inte vänta med att ge den till Eve och se hennes vackra leende. Det var en gammaldags docka som höll en liten baby i famnen.
”Åh, Eve kommer att bli så glad!” tänkte Pauline på vägen hem.
Och det blev hon. Den lilla flickans glädje visste inga gränser när Pauline visade henne dockan på hennes födelsedag.
”I ta-da! Mamma har köpt en docka till Evie!” ropade Pauline och höll upp dockan. ”Får mamma en puss för det?”
”Den är så fin! Tack, mamma!” kvittrade Eve och kysste Pauline på kinden.
När Pauline räckte över dockan till Eve hörde hon plötsligt ett konstigt knastrande ljud.
”Vad var det där?” undrade Pauline.
Hon skakade dockan, höll den nära örat och hörde ljudet igen.
”Mamma! Ge mig den! Jag vill hålla min docka! Snälla! Snälla!” sa Eve ivrigt.
”En sekund, älskling. Jag tror det är något därinne…”
Då undersökte Pauline dockan och hittade en hemlig ficka som var insydd i dockans kläder. Hon sprättade upp några trådar och en lapp föll ut.
Eve plockade snabbt upp den och sa: ”Mamma, det står ’Grattis på födelsedagen, mamma.’ Men det är inte din födelsedag! Det är min! Vad knasigt!”
När Pauline läste lappen märkte hon att meddelandet verkade vara skrivet av ett barn. Då tänkte hon på kvinnan som sålt dockan.
Nästa dag återvände hon till loppmarknaden med dockan, och som tur var stod kvinnans stånd fortfarande kvar.
”Åh, jag är så glad att jag hittade dig!” sa Pauline. ”Jag köpte den här dockan igår och hittade en lapp inuti…”
När kvinnan, Miriam, såg lappen blev hennes ögon tårfyllda. ”Min dotter gav mig den här dockan,” sa hon tyst. ”Hon gick bort två dagar före min födelsedag… Min man och jag, åh, förlåt mig…” Kvinnan täckte ansiktet medan tårarna rann.
”Jag beklagar verkligen din förlust,” sa Pauline beklagande. ”Jag hade ingen aning. Jag vet att jag inte kan ta bort din smärta, men om det hjälper kan jag ge dig en kram.”
”Tack så mycket…” sa Miriam. Pauline gav henne en varm kram, och därefter berättade Miriam sin sorgliga historia, som fick Pauline att börja gråta.
”Min lilla dotter fick cancer,” sa Miriam. ”Vi behövde pengar till hennes cellgifter. Min man och jag jobbar på en fabrik. Vi hade inte råd med sjukhusräkningarna, så vi började sälja gamla möbler och saker vi inte behövde.”
”Men vi kunde inte rädda vår dotter… Hon – hon lämnade oss alldeles för tidigt. Vi säljer hennes leksaker eftersom jag blir ledsen varje gång jag ser dem.”
”En natt när jag höll min lilla flickas hand bad hon mig att vara glad. Hon sa: ’Mamma, när jag är borta, snälla minns mig med ett leende.’ Så jag bestämde mig för att sälja leksakerna. Hon hade köpt den där dockan och sagt att den skulle påminna mig om henne. Förlåt att jag pratar så mycket, men mitt hjärta känns så lättat idag. Tack för att du lyssnade på mig.”
När Miriam avslutade brast hon ut i gråt igen. Pauline tröstade henne, och de två kvinnorna pratade om sina liv en stund. Pauline berättade hur hon uppfostrade Eve ensam och bjöd in henne att komma och hälsa på.
”Eve kommer att älska att träffa dig,” sa hon. ”Och tack så mycket för dockan. Den gjorde min dotters dag. Jag är säker på att din dotter tittar ner och ler mot dig. Tack igen,” sa hon innan hon gick.
Några dagar senare besökte Miriam Eve och Pauline i husvagnen där de bodde.
”Det här är som ett tack för din vänlighet och tålamodet du visade när du lyssnade på mig den dagen. Jag hoppas det hjälper dig och Eve,” sa Miriam och räckte Pauline ett kuvert.
När Pauline öppnade det låg det några sedlar där. Totalt 3000 dollar. ”Åh, Miriam, vi kan inte ta emot det här. Det är för mycket. Nej, det känns inte rätt…”
”Du får ta det, Pauline,” insisterade Miriam. ”En mammas hjärta vet hur ont det gör att inte kunna göra tillräckligt för sitt barn. Vi fick ihop det här genom att sälja leksakerna. Snälla ta emot det. Om inte för min skull, så för Eves skull.”
Pauline grät. ”Åh, Miriam, tack. Det här kommer att hjälpa oss mycket. Tack.”
Från den dagen blev Miriam och Pauline vänner, och Miriam älskade och skämde bort Eve. Men det bästa av allt var att Paulines och Eves sällskap hjälpte Miriam att läka och gå vidare.
