Sexårige Ethan hade nyligen förlorat sin mamma, vilket lämnat ett stort tomrum i hans hjärta. I sin sorg började han skriva brev till henne och hällde ut sina känslor på papper. En dag, när han vandrade omkring på gatorna, snubblade han över en gammal, rostig brevlåda vid ett övergivet hus. Han bestämde sig för att stoppa ett av sina brev i den, utan att förvänta sig att någon skulle se det. Till hans förvåning hittade han nästa dag ett mystiskt svar väntande på honom.
Ethan, en sexårig pojke med krulligt brunt hår, kände en konstant tyngd på sitt bröst sedan hans mamma gick bort. Hans pappa, Jacob, verkade förlorad i sin egen sorg.
Jacob brukade vara en livlig och uppmärksam pappa, men nu märkte han knappt Ethan, och tillbringade det mesta av sin tid med att stirra på gamla foton eller arbeta sent för att undvika det tomma huset.
”Mom, jag saknar dig så mycket,” viskade Ethan till sin leksaksbil.
Han föreställde sig ofta att hans mamma reste med honom i den lilla bilen.
Ethan saknade hennes mjuka röst, varma kramar och att läsa godnattssagor med henne varje kväll. I sin ensamhet började han skriva brev till henne.
”Kära mamma,
Idag var ännu en svår dag utan dig. Jag saknar dig så mycket. Pappa är också väldigt ledsen. Jag tror inte han märker mig längre. Jag önskar att du var här för att krama mig och säga att allt kommer bli bra.
Kram, Ethan”
Han hällde sitt hjärta i dessa brev och hoppades att hon skulle höra honom.
En dag, när han vandrade runt i sitt grannskap, snubblade Ethan över ett gammalt, övergivet hus. Färgen flagade, fönstren var tillpluggade och trädgården var överväxt med ogräs.
”Hej mamma,” sa Ethan till sin leksaksbil, ”kolla på det här gamla huset. Det är lite spöklikt men också coolt, eller hur?”
Han gick närmare, driven av nyfikenhet.
Ethan såg den rostiga brevlådan vid grinden. Den dagen hade han tagit med sig ett av sina brev, som han hade stoppat i sin jeansficka, för att läsa det för sin mamma på en lugn plats. Ethan stoppade det bara i brevlådan, och tänkte att ingen skulle någonsin se honom.
”Mamma, jag lämnar det här brevet här,” viskade han. ”Det blir vår hemlighet.”
Han tog ett steg tillbaka och tittade på huset igen.
”Tror du att någon bor här?” frågade han sin bil, och föreställde sig att hans mammas röst svarade. ”Kanske inte, men det är en bra plats för mitt brev.”
Ethan stod där ett ögonblick längre, kände sig lite löjlig men också tröstad av handlingen.
”Okej, nu går vi hem,” sa han till bilen. ”Kanske kommer vi tillbaka imorgon.”
När han gick hem, vandrade hans tankar till hans mamma, och han föreställde sig att hon läste hans brev och log.
”Jag hoppas att du gillar mina brev, mamma,” viskade han, och höll leksaksbilen ännu hårdare. ”Jag ska fortsätta skriva dem, jag lovar.”
När han kom hem satt hans pappa fortfarande vid bordet i vardagsrummet. Ethan stannade i dörröppningen och tittade på sin pappa en stund.
”Pappa,” sa han tyst, men Jacob svarade inte. Suckande gick Ethan till sitt rum och plockade fram ett nytt papper för att skriva ännu ett brev till sin mamma.
”Kära mamma,” började han, ”Jag har hittat ett nytt ställe att lämna mina brev till dig. Det är ett gammalt, övergivet hus, och det känns som en speciell plats bara för oss…”
Medan han skrev kände han sorgen lätta lite, och han fann tröst i den koppling som skapades, även om det bara var i hans fantasi.
”Godnatt, mamma,” viskade han till leksaksbilen på sitt nattduksbord innan han somnade.
Nästa dag kände Ethan en konstig lust att besöka det övergivna huset igen. Han ville lämna sitt nya brev i den brevlådan.
När han närmade sig grinden såg han något annorlunda. Brevlådan var lite öppen. Ethans hjärta bultade när han såg sig omkring.
Inuti fann han ett vikta papper. Det var ett brev adresserat till … honom. Han vecklade ut det och började läsa.
”Kära Ethan,” stod det. ”Tack för att du delade dina vackra ord. Dina brev har rört mitt hjärta. Snälla, sluta inte skriva. Med kärlek, Clara.”
Ethan var så uppslukad av brevet att han inte hörde ytterdörren till huset knarra. En kvinna kom ut tyst.
Hon var äldre, med silverhår och vänliga men sorgsna ögon. Hon tittade på Ethan när han läste hennes brev, och ett milt leende bildades på hennes ansikte.
Plötsligt kände Ethan en närvaro och tittade upp, skrämd. Han nästan tappade brevet.
”Oh! Förlåt!” utbrast han och tog ett steg tillbaka. ”Jag ville inte störa.”
Kvinnan höll upp handen i en lugnande gest. ”Det är okej, kära,” sa hon mjukt. ”Jag är Clara. Jag har läst ditt brev.”
Ethan blinkade i förvåning. ”Du… du läste dem?”
Clara nickade. ”Ja, och de har gett mig mycket tröst. Ditt brev påminde mig om min egen son. Jag förlorade min familj för många år sedan.”
”Jag saknar min mamma så mycket,” sa Ethan, och hans röst var knappt mer än en viskning.
Clara steg närmare, med ögon fyllda av empati.
”Jag vet, Ethan. Sorg är en tung börda att bära. Men att dela dina känslor, även genom brev, kan hjälpa till att lätta på den bördan.”
Plötsligt avbröts de av en högljudd, arg röst: ”Clara!”
En lång, sträng man gick mot dem. ”Det är dags att du lämnar, Clara,” sa Mr. Harrow hårt. ”Du har haft tillräckligt med tid att sörja. Det här huset tillhörde min bror, och nu är det mitt.”
Clara stod kvar, med ögon fyllda av eld. ”Det fanns inget testamente, Mr. Harrow. Min man dog ung, tillsammans med vår son. Din påstådda vilja är en förfalskning!”
Mr. Harrow sneglade på dem. ”Du har inget val. Jag tar huset. Du har stannat för länge.”
Ethan, som klev fram och försökte förstå situationen, blev nu sedd av Mr. Harrow. ”Och vem är detta? Varför går barn runt på min egendom?”
Ethan, som höll brevet, stammande, ”Jag… jag lämnar bara ett brev till min mamma…”
Mr. Harrow sneglade på honom. ”Brev? Vilket brev?”
Han snodde brevet från Ethans händer och började riva sönder det. ”Du skräpar ner här med ditt skräp!”
Ethans hjärta brast när han såg bitarna av sina brev fladdra ner på gräset. Han såg hjälplöst på när Mr. Harrow förstörde hans innerliga meddelanden.
Sedan steg Clara fram och sa: ”Hur kan du göra så? Han är bara ett barn som sörjer sin mamma.”
Men Ethan hade redan sprungit iväg, hans tankar virvlade.
”Varför var Mr. Harrow så elak? Och varför ville han få Clara att lämna sitt hus? Hon verkar så snäll,” viskade han till sin leksaksbil medan han sprang. ”Mamma, vad ska jag göra?”
Han visste att han måste göra något, men han visste inte vad. Allt han visste var att han inte kunde låta Mr. Harrow vinna. Clara behövde hjälp, och kanske, bara kanske, kunde hans pappa hjälpa henne.
Andfådd, klamrade Ethan sig hårdare vid sin leksaksbil. ”Jag kommer inte låta honom skada Clara, mamma. Jag lovar att jag kommer hjälpa henne.”
