På vår sagolika bröllopsdag var min svägerska Jenna som ett moln bland solsken. Hon surade på varje bild, klagade oavbrutet, och några veckor senare krävde hon att vi skulle radera varje foto där hon förekom – annars! Min fru blev förkrossad… men jag hade en lösning. En som Jenna aldrig såg komma.
Morgonen började som en dröm. Klarblå himmel, en mild bris från floden, doften av nyklippt gräs och vilda blommor som hängde i luften.
Jag stod vid ladan och såg hur brudföljet trädde fram i ett virrvarr av tyll och lockar, solen som fångade pärlorna och spetsen på deras klänningar. Fotografen fångade redan spontana ögonblick medan alla skrattade och kramades.
Mitt i allt drog Jenna, min frus syster, fötterna efter sig – bokstavligen och känslomässigt.
Hon kisade mot solen som om den gjort henne personligen illa, drog nervöst i klänningen och muttrade:
”Det är för varmt.”
Några steg senare:
”Den här klänningen sitter konstigt.”
När fotografen kallade alla för gruppbild, stirrade Jenna surt på sin spegelbild i en bilruta.
”Perfekt. Jag ser ut som om jag stoppat fingrarna i ett eluttag.”
Nina log ömt, borstade bort en hårslinga från Jennas panna och räckte henne en kall vattenflaska.
”Här, Jen. Ta en klunk. Du kommer må bättre.”
Men Jenna såg på flaskan som om den förolämpat henne.
Nina hade varnat mig för sin systers humör, men att se det i full blom på vår bröllopsdag var något annat.
”Hon blir nervös i stora sällskap,” hade Nina viskat tidigare, med en blick som avslöjade år av bortförklaringar.
Jag nickade, även om trettio gäster knappast räknas som en folkmassa.
Fotografen ledde oss ut till de gyllene fälten kring gården där vi höll både vigseln och mottagningen. Skratt ekade över ängen – förutom runt Jenna, som ställde sig i utkanten av varje bild. Nina hade försökt bygga en bro mellan dem genom att göra henne till brudtärna, men avståndet var tydligt.
”Kan vi få systrarna tillsammans?” ropade fotografen glatt. ”Bara Nina och Jenna ett ögonblick?”
Nina sken upp. Jenna tog ett steg framåt, med ett leende som inte nådde ögonen.
”Lägg armen runt hennes midja, Jenna,” föreslog fotografen. ”Perfekt!”
Klick. Jenna mitt i en ögonrullning. Klick. Ett stelt, plastigt leende. Klick. En grimas som liknade en hånfull min.
Nina höll god min. Fortsatte le. Fortsatte försöka.
”Ni ser fantastiska ut!” ropade jag. Nina blåste mig en slängkyss. Jenna mumlade något ohörbart, men Ninas ryckning i ögonvrån sa allt.
Resten av dagen blev ändå magisk. Nina strålade när hon gick nerför altargången. Tårarna i hennes ögon när vi utbytte löften glömmer jag aldrig. Vi dansade under sagoljus i solnedgången, och till och med Jenna slappnade av efter ett par glas bubbel.
På kvällen låg vi i hotellrummet, Nina tryckte sig tätt intill mig.
”Tack för att du var så tålmodig idag,” viskade hon.
Jag kysste henne i pannan.
”Din syster förstörde inget. Ingenting kunde ha förstört den här dagen.”
”Hon försöker ändå,” sa Nina lågt. ”På sitt sätt.”
Jag svarade inte. Om det där var hennes sätt att försöka… vill jag inte veta hur det ser ut när hon inte gör det.
Tre veckor senare kom bildgalleriet. Vi satt tätt ihopkrupna i soffan med laptopen i knät och klickade oss igenom de glädjefyllda ögonblicken.
”Titta på den där!” utbrast Nina, pekandes på ett foto där konfetti föll runt oss som snö. ”Den vill jag rama in!”
”Självklart,” svarade jag och antecknade bildnumret.
Vi skrattade, suckade, njöt. Nina skickade länken till hela brudföljet – inklusive Jenna – med ett glatt meddelande om att vi skulle lägga upp några bilder på sociala medier.
Innan jag hunnit fylla på våra vinglas ringde hennes telefon. Jennas namn blinkade.
”Hej Jen! Såg du bilderna? Visst är de fantastiska?” svarade Nina glatt.
Men rösten som svarade var ett åskmoln.
”Ni LÄT fotografen ta bilder på mig så där?! Jag ser ut som ett spöke som kravlat upp ur ett avlopp!”
”Vad menar du? Du såg jättefin ut. Precis som alla andra.”
”Är du blind? Mitt hår är ett fågelbo, klänningen får mig att se fet ut, och jag kisar som om jag aldrig sett solen!”
”Det var ljust ute,” sa Nina mjukt. ”Vi kisade nog alla lite.”
”Inte som jag! RADERA varenda bild där jag är med! Om ni lägger upp EN ENDA bild med mig, svär jag att jag aldrig pratar med er igen – och jag hänger ut er på nätet. Jag menar det, Nina!”
”Snälla, Jen—”
”Jag är allvarlig. Radera dem, annars är vi klara.”
Samtalet bröts.
Nina satt stilla med telefonen mot örat, tårar glittrade i ögonen.
”Hon gör alltid så här,” viskade hon. ”Varje gång jag tror att vi närmar oss.”
Jag höll om henne.
”Hon gjorde vår bröllopsdag till sin show. Och nu försöker hon göra samma sak med bilderna.”
”Jag ville bara få henne att känna sig inkluderad…”
Hon kröp ihop mot mig, tystnaden mellan oss var tung.
”Jag vet inte vad jag ska göra längre.”
Det var då jag bestämde mig.
Jenna ville inte vara med? Fine. Jag skulle bara respektera hennes önskan – bokstavligen.
När Nina somnat satte jag mig med laptopen. En efter en öppnade jag bilderna och klippte ut Jenna. Hon stod ju ändå alltid i utkanten.
Klick för klick försvann hon.
När jag var klar laddade jag upp våra favoritbilder på Facebook. Utan Jenna i någon av dem.
Men hon märkte det ändå.
Nästa dag ringde hon.
”ÄR DU HELT JÄVLA SERIÖS?! Du RADERADE mig från ert bröllop? Från familjen? Vad är fel på dig?!”
”Du sa att vi inte fick använda bilder med dig i. Jag respekterade det. Vad är problemet?”
”Problemet är att du TOG BORT mig istället för att bara låta bli att posta dem!”
”Det var vårt bröllop. Vi ville dela det.”
”Så du bara klipper ut mig? Som om jag inte var där?”
”Du ville inte synas. Jag respekterade det.”
”Det var inte så jag menade och det VET du!”
”Nej. Det vet jag faktiskt inte. Du var väldigt tydlig. Och tack vare Photoshop, är du inte med i någon bild.”
Tystnad. Sedan… klick. Hon lade på.
När jag berättade allt för Nina senare den kvällen, väntade jag mig ilska. Men hon bara skrattade – inte av glädje, utan som om något inom henne lättade.
”Du gjorde det verkligen,” sa hon. ”Du satte gränsen.”
”Förlåt om jag gick för långt.”
”Nej. Det här kanske var nödvändigt.”
Dagarna efter följde ett regn av sms från Jenna (till Nina, inte mig), från föräldrarna, till och med några kusiner.
Alla pratade om familjefrid, att vara den större människan.
Nina lyssnade. Men hon vek sig inte. Och varje dag blev hennes hållning lite rakare.
En kväll när vi vek tvätt sa hon plötsligt:
”Jag borde ha slutat skydda henne för länge sen.”
”Vad menar du?”
”Jag har täckt upp för henne hela livet. Slätat över, fixat det hon förstört. Det är… utmattande.”
”Du behöver inte göra det längre.”
Hon lutade huvudet mot min axel.
”Tack.”
Luften kändes lättare. Kanske, för första gången på länge, kunde vi båda andas.
