Inte för att han var utbildad mekaniker eller snickare – han var bara en man som växte upp med fler problem än pengar, och lärde sig att lösningar fanns överallt.
Bilen skramlade? Han kröp under med ficklampa i munnen och ståltråd i fickan.
Skorna sprack i sulan? Han tog fram kontaktlim och pressade ihop dem under ett par tegelstenar.
En kökslåda gled snett? Han hittade rätt skruv i en burk med rostiga delar, borrade ett hål med handborr och sa:
— Nu sitter det som berget.
Vi hade ingen borrmaskin, ingen vattenpass, inga dyra specialverktyg. Men vi hade tålamod, vilja och fantasi.
Jag minns när han byggde en bokhylla av gamla träskivor från en rivningsplats. Hyllplanen var inte exakt raka, men de höll våra böcker – och våra drömmar.
Han målade den med överbliven färg från grannens garage.
Det luktade lösningsmedel i flera dagar, men vi var stolta.
Vi kallade det inte ”återbruk” eller ”hållbarhet” – vi kallade det livet.
Och livet var fullt av hammarslag, träspån och skratt.
Jag satt ofta i garaget med honom.
Han visslade gamla visor, muttrade ibland när något inte passade, men gav sig aldrig.
Jag höll ficklampan, ibland på fel ställe, och han sa:
— Du får ju inte lysa på mig som om jag vore en scenartist – skruven, pojk, skruven!
Han lärde mig att inte vara rädd för att försöka. Att det inte måste bli perfekt.
Att en skev hylla är bättre än ingen.
Att händerna vet mer än man tror – bara man låter dem jobba.
Vi hade inga hjälmar när vi cyklade, inga varningsetiketter på allt. När cykelkedjan hoppade, satte vi på den själva – med svarta fingrar och smutsiga knän.
När ett fönster immade igen, ritade vi gubbar och skrattade.
När dörren gnisslade, tog pappa lite matolja och smorde gångjärnen.
Det fanns inga manualer. Bara magkänsla och erfarenhet.
Och ändå – allt höll.
Hyllan.
Bilen.
Skorna.
Och banden mellan oss.
Jag ser på dagens värld med alla appar, elverktyg och instruktionsvideos – och tänker att visst, det är praktiskt.
Men något gick förlorat.
För vi byggde inte bara saker.
Vi byggde tålamod.
Vi byggde självförtroende.
Vi byggde tid tillsammans.
Och det håller fortfarande.
