Jag förväntade mig turbulens i luften, inte i mitt äktenskap. Ena stunden gick vi ombord med blöjväskor och tvillingar – nästa stund stod jag ensam med kaoset, medan min man försvann bakom ett draperi… rakt in i business class.
Du vet den där känslan när du förstår att din partner är på väg att göra något galet, men din hjärna vägrar tro det? Där stod jag vid gaten i Terminal C, med babyservetter som stack upp ur fickan, en tvilling fastspänd mot bröstet och den andra tuggandes på mina solglasögon.
Det skulle bli vår första riktiga familjesemester – min man Eric, jag och våra 18 månader gamla tvillingar, Ava och Mason. Vi var på väg till Florida för att besöka hans föräldrar i deras pastellfärgade pensionärsområde nära Tampa.
Hans pappa hade räknat ner dagarna tills han skulle få träffa sina barnbarn. Han hade FaceTimat så ofta att Mason nu kallade varje vitthårig man han såg för ”pappa”.
Så ja, vi var redan stressade. Blöjväskor, barnvagnar, bilstolar, allt. Vid gaten lutade sig Eric fram och sa: ”Jag ska bara kolla en grej snabbt,” och försvann mot disken.
Misstänkte jag något? Nej, jag var fullt upptagen med att be att ingen blöja skulle explodera före avgång.
Sedan började boarding.
När agenten scannade hans biljett log hon för brett. Eric vände sig mot mig med ett självgott leende och sa: ”Älskling, vi ses på andra sidan. Jag lyckades fixa en uppgradering. Du klarar dig med barnen, eller hur?”
Jag blinkade. Skrattade faktiskt. Jag trodde det var ett skämt.
Det var det inte.
Innan jag ens hann reagera kysste han mig på kinden och promenerade in i business class, som en förrädarprins bakom det där draperiet.
Jag stod där, två skrikande barn, en barnvagn som vek ihop sig i slowmotion, medan universum såg mig bryta ihop. Han trodde han kom undan. Men karmas flyg hade redan lyft.
När jag äntligen föll ner i säte 32B var jag genomsvettig, barnen bråkade om en pipmugg och mitt tålamod var på väg att dunsta.
Ava välte ut halva sin äppeljuice i mitt knä.
”Perfekt,” mumlade jag och försökte torka med en raptrasa som redan luktade surt.
Mannen bredvid mig tryckte på serviceknappen.
”Kan jag byta plats?” frågade han flygvärdinnan. ”Det är lite… stökigt här.”
Jag ville gråta. Istället nickade jag bara och lät honom fly.
Sedan vibrerade min telefon. Eric.
”Maten här uppe är fantastisk. De gav mig till och med en varm handduk 😍.”
En varm handduk – medan jag använde en babyservett från golvet för att torka spyor.
Jag svarade inte. Och när hans pappa skrev: ”Skicka en video på barnen på planet!” skickade jag en kort film på Ava som bankade i brickbordet och Mason som bet på sin giraff, medan jag såg ut som en urvriden disktrasa.
Eric? Ingenstans i sikte. Han svarade bara med en tumme upp.
När vi landade släpade jag två övertrötta barn, tre väskor och en trilskande barnvagn. Eric kom bakom mig, gäspande som efter en spabehandling.
”Det var en härlig flygning,” sa han. ”Smakade du på kringlorna? Just det…” Han skrattade.
Vid bagagebandet stod hans pappa. Han omfamnade barnen och kallade mig ”hjältinnan i luften”. När Eric sträckte ut armarna möttes han av ett iskallt: ”Vi pratar senare, son.”
Och det gjorde de.
Den kvällen kallade svärfar in honom i arbetsrummet. Röster höjdes. Orden ”lämnade din fru ensam med två småbarn” fick mig att stelna till. När dörren öppnades en kvart senare klappade svärfar mig på axeln och sa: ”Oroa dig inte, gumman. Jag har tagit hand om det.”
Eric gick förbi, röd i ansiktet, utan att se mig i ögonen.
Nästa dag bjöd svärmor på middag på en fin restaurang. När servitören kom till Eric sa svärfar torrt: ”Ett glas mjölk till honom. Han klarar ju inte av att vara vuxen.”
Hela bordet brast ut i skratt. Eric sjönk ihop.
Några dagar senare, medan jag vek tvätt, kom svärfar fram. ”Jag har uppdaterat testamentet. Det finns nu en fond för Ava och Mason. Och för dig. Eric däremot… hans del krymper, tills han lär sig vad familj betyder.”
När det var dags att resa hem var Eric plötsligt full av energi: ”Jag bär bilstolarna! Jag tar blöjväskan!”
Vid incheckningen fick han ännu en uppgradering. Men denna gång stod det på biljetthöljet:
”Business class igen. Enkelresa. Förklara det för din fru.”
Eric bleknade. Det var hans pappas handstil. Han skulle bo ensam på hotell några dagar och ”fundera över sina prioriteringar”.
Jag skrattade högt. ”Tydligen lutar även karmastolarna helt bakåt.”
Och medan jag gick ombord med barnen bakom mig, insåg jag något: jag behövde inte vänta på att Eric skulle ”tjäna sig tillbaka till ekonomi”. Han hade redan förlorat platsen bredvid oss – i planet och i livet.
För första gången på länge kände jag mig lättare än luften själv.
