Efter att Peter adopterades av en förmögen familj fick han nästan allt ett barn kunde drömma om. Ändå tillbringade han knappt någon tid med sin adoptivpappa John. Efter att ha läst pojkens julbrev ställdes mannen inför en svår verklighet.
Efter att ha förlorat sina biologiska föräldrar när han var tre år gammal bodde Peter i ett familjehem i två år. Innan han fyllde fem träffade han sina adoptivföräldrar, en varm kvinna vid namn Esther och en lång, kraftig man som hette John.
Paret välkomnade honom till sitt hem, som inte liknade något han någonsin sett tidigare.
”Det här är till och med större än Vita huset!” utbrast pojken.
Esther skrattade och gav honom en rundtur. Under det följande året knöt Peter ett nära band till sin adoptivmamma, som lärde honom att baka och hjälpte honom med läxorna.
John verkade däremot alltid vara upptagen. Antingen var han på affärsresa eller instängd på sitt hemmakontor. Esther gjorde allt för att hålla Peter sysselsatt och glad, men hon visste att pojken ibland kunde känna att hennes intressen var ”för flickaktiga”.
”Mamma, hur fungerar bilmotorer?” frågade Peter en gång.
Han pekade på en av Johns veteranbilar, där en del av motorn stack upp genom motorhuven.
”Det vet jag inte, älskling. Det är pappa som kan sådant”, svarade Esther.
När pojken försökte fråga John hur bilen fungerade blev han bortviftad.
”Jag är mitt i ett möte, Peter. Gå till mamma”, sa mannen och räckte honom lite pengar.
Till en början accepterade Peter att hans pappa alltid var upptagen. Dessutom kunde han köpa de senaste leksakerna och spelen.
Ibland blev hans skolkamrater avundsjuka, men Peter skröt aldrig. Han delade med sig av sina leksaker. Vad de inte visste var att han i hemlighet avundades dem. En vän, Kevin, berättade ofta om tiden han tillbringade med sin pappa.
”Förra helgen var vi och fiskade och pappa fångade en jättestor abborre!” berättade han stolt.
Trots att Peter hade många fantastiska saker avundades han sina vänners nära relationer med sina pappor. När han försökte prata med sin egen pappa om att göra mer tillsammans stängde John av.
”Förlåt, grabben. Jag måste fokusera på jobbet. Pengar växer inte på träd, vet du”, sa han.
När julen närmade sig pratade Peters vänner ivrigt om sina traditioner, men John hade inte planerat någonting. Pojken blev ledsen och bestämde sig för att skriva ett brev till tomten.
Esther hittade brevet och undrade vad han hade önskat sig. Han hade ju redan alla nya leksaker. När hon läste det brast hennes hjärta. Hon gick till Johns kontor för att visa vad Peter skrivit.
”Det är dags att du ser över dina prioriteringar, John. Vår son längtar desperat efter att få vara med dig. Här är hans brev till tomten. Läs det. Kanske förändrar det något i dig”, sa hon och räckte över brevet.
Först var John fortfarande upptagen av arbetet och läste det inte direkt. När dagens möten var över öppnade han det till slut.
”Käre tomte, jag vet inte om du minns mig. För mer än ett år sedan skrev jag att jag verkligen önskade mig en pappa, för jag var ensam i familjehemmet. Jag är så tacksam att du gav mig en ny mamma och pappa. I början älskade jag honom jättemycket, men jag tror inte att han älskar mig.”
”Varje gång jag försöker vara med honom är han upptagen. Alla mina vänner gör roliga saker med sina pappor, men jag får bara leksaker och spel. Jag vill inte ha pengar, jag vill göra saker med honom. Jag tror inte att han egentligen vill att jag ska vara hans son. Jag vet att jag ber om mycket. Men i julklapp önskar jag mig en annan pappa.”
När John läste färdigt började han gråta vid sitt skrivbord. Han insåg att han hade arbetat så hårt för att ge Peter ett bättre liv att han glömt att ge honom det viktigaste – sin tid och sin närvaro. Han visste att han måste förändras.
Han ringde sin affärspartner och sa att han skulle ta en månads ledighet av personliga skäl. Sedan bokade han tre flygbiljetter till New York.
Samma kväll viskade han till Esther:
”Se till att Peter stannar i vardagsrummet och tittar på tv en stund. Packa väskorna. Jag har bokat biljetter till New York.”
”Herregud! När åker vi?”
”Tidigt i morgon bitti!”
Peter visste ingenting när han gick och lade sig. Nästa morgon väckte John honom.
”Är du redo att åka, grabben?”
Pojken såg förvirrad ut när han såg sin mamma stå i dörren med väskor.
”Vart ska vi?”
”Vi ska fira jul i den stora staden, min son.”
Peter hoppade upp ur sängen och gjorde sig klar på rekordtid. Det var första gången han skulle flyga.
I New York besökte de flera sevärdheter. Peter var särskilt fascinerad av den enorma julgranen vid Rockefeller Center och skridskobanan.
Efter några dagar i staden delade de en riklig julmiddag tillsammans.
”Lyssna, son. Jag vet att jag har varit väldigt upptagen, men jag ska sluta arbeta så mycket. Du och jag ska tillbringa mycket mer tid tillsammans. Det lovar jag”, sa John.
När resan närmade sig sitt slut packade Esther väskorna och vände sig till sin man.
”I morse frågade Peter mig om det var för sent att skriva till tomten igen. Jag sa att det aldrig är för sent. Sedan gav han mig det här.”
John öppnade kuvertet och log brett.
”Käre tomte, jag vill inte ha en annan pappa längre. Förlåt att jag störde dig. Jag älskar min pappa! Jag tror att du inte gav mig en ny, för du visste hur bra den här egentligen är. Tack för den bästa julen!”
När de kom hem förändrades inte löftet till tomma ord. John började hämta Peter från skolan, de arbetade tillsammans i garaget med bilarna, och på helgerna åkte de och fiskade.
Åren gick, och det som en gång var en önskan om en annan pappa blev i stället en berättelse Peter brukade le åt. Han behövde aldrig skriva ett sådant brev igen – för den pappa han hade valt att behålla valde varje dag att vara där.
