Nancys liv vändes upp och ner vid begravningen av hennes make Patrick. Medan hon stirrade på de sista spåren av ceremonin, kände hon sig förkrossad. Det var som om verkligheten inte ville sjunka in. Patrick hade omkommit i en bilolycka för bara en vecka sedan, och hans frånvaro var som ett gapande hål i hennes själ. Hur kunde han bara vara borta? Hon kunde fortfarande känna hans närvaro i varje rum, i varje andetag.
Med hjärtat tungt av sorg började hon gå mot utgången från kyrkogården. Hon visste att livet inte skulle vänta på henne – hon behövde hitta ett sätt att gå vidare. Men plötsligt blockerades hennes väg av en äldre kvinna som höll ett spädbarn i famnen.
“Är du Nancy?” frågade kvinnan med en skakig röst. Bebisen i hennes armar började gråta högt.
Nancy tittade förvirrat på henne. Kvinnan var en främling – hennes ansikte väckte inga minnen.
“Ja, jag är Nancy. Och vem är du?” svarade hon försiktigt.
Den äldre kvinnan, som presenterade sig som Amanda, tvekade innan hon sade något som fick Nancy att tappa andan.
“Det här är Patricks barn,” sade Amanda och nickade mot bebisen i hennes famn. “Du är den enda som kan ta hand om honom nu. Hans mamma… hon kan inte längre.”
Nancy stirrade på kvinnan, och hennes hjärta började slå snabbare. Det kändes som om världen rämnade omkring henne.
“Nej,” viskade Nancy. “Det är omöjligt! Patrick älskade mig. Han skulle aldrig göra så här mot mig!”
Hon vände sig om och gick hastigt därifrån, hennes sinne förlamat av chocken. Men när hon kom fram till sin bil och öppnade dörren, tappade hon nästan andan igen. Där, på baksätet, låg samma bebis som Amanda hade hållit – och han grät otröstligt.
Nancy såg sig omkring på parkeringsplatsen, men Amanda var borta. Förvirrad och oroad tog hon barnet i famnen för att trösta honom. När hon svepte in honom i sin jacka för att skydda honom mot kylan, lade hon märke till något som fick henne att stelna till. På bebisens hals fanns en födelsemärke – exakt likadant som det Patrick hade haft.
“Det kan inte vara sant…” viskade Nancy till sig själv.
Hon insåg att hon behövde veta sanningen, oavsett hur mycket det skulle göra ont. Hon körde hem, tog några hårstrån från Patricks hårborste och åkte direkt till sjukhuset för att göra ett faderskapstest. När hon lämnade in proverna bad hon om snabb hantering och var villig att betala extra för det.
Medan hon väntade på resultaten gick timmarna plågsamt långsamt. Bebisen grät, och Nancy, trots sin inre storm, tog hand om honom. Hon köpte mjölkersättning, nappflaskor och blöjor från ett närliggande varuhus och försökte ignorera den gnagande känslan av att hennes liv aldrig skulle bli sig likt igen.
När resultaten äntligen kom och hon öppnade kuvertet med skakande händer, läste hon orden som förändrade allt: “Trolighet för faderskap: 99 %.” Patrick var barnets far.
Nancy höll barnet tätt intill sig och försökte hålla tillbaka tårarna. Hon älskade sin man, men nu var hans svek en ofrånkomlig verklighet.
Nancy bestämde sig för att hitta barnets mamma och lämna tillbaka honom. Hon började leta igenom Patricks saker i jakt på ledtrådar – hans lådor, dokument och bil. När hon slog på bilens GPS upptäckte hon en okänd adress som han ofta hade besökt.
Hon körde till adressen och fann sig stå framför ett litet hus. Med barnet i famnen knackade hon på dörren, men ingen öppnade. Efter flera försök gick hon till grannen för att fråga om de visste något. När dörren öppnades blev hon chockad. Där stod Amanda.
“Du? Hur hittade du mig?” frågade Amanda, synbart nervös.
Nancy förklarade att hon letade efter kvinnan som påstås vara barnets mamma. Amandas blick blev sorgsen, och hon avslöjade sanningen: barnets mamma, Emma, hade nyligen avlidit av en hjärtattack efter att ha hört om Patricks död.
“Emma…” viskade Nancy. “Emma Warren?”
Amanda nickade. Nancy kände en våg av skam. Emma hade varit hennes vän för många år sedan, en vän som hon hade svikit.
För 20 år sedan hade Nancy och Patrick varit unga och förälskade – åtminstone hade Nancy trott det. Men Patrick hade erkänt att han var kär i Emma. Rasande av avundsjuka hade Nancy gjort allt för att sabotera deras förhållande. Till slut hade hon ljugit och sagt att hon var gravid med Patricks barn.
Lögnen hade tvingat Patrick att lämna Emma och stanna med Nancy. Även om hon senare låtsades ha fått ett missfall, hade skadan redan varit skedd. Emma hade lämnat staden, och Patrick hade aldrig återförenats med henne.
När Nancy avslutade sin berättelse för Amanda kände hon en tyngd lätta från sitt hjärta. Hon bad om ursäkt för sina misstag och insåg att hon inte kunde ändra det förflutna, men hon kunde göra rätt i nuet.
Nancy bestämde sig för att uppfostra barnet som sitt eget. Hon gav honom namnet Catherine och lovade att ge henne all den kärlek hon förtjänade. När Catherine blev äldre berättade Nancy hela sanningen om deras förflutna. Hon var beredd på att Catherine skulle hata henne, men istället fick hon höra:
“Inget av det här förändrar vad jag känner för dig, mamma. Du är min mamma i allt som betyder något.”
De orden helade en del av Nancys hjärta och gav henne hopp om att hon, trots sina misstag, hade hittat förlåtelse och en ny chans att göra det rätta.
