Vem stjäl från sin egen styvdotter? Min styvmor gjorde det.
Hon stal 5 000 dollar från min collegefond – för fasader, allt för att drömma om ett Hollywood-leende. Men karma slog till snabbare än en tandläkarborr och lämnade mer ånger än glans.
Man säger att pengar inte kan köpa lycka, men min styvmor trodde att de kunde köpa henne ett miljon-dollar-leende. Problemet? Hon stal pengarna från min collegefond – den som min avlidna mamma hade sparat ihop åt mig – för att fixa sina tänder. Som om det inte var en stor grej. Men oroa dig inte! Gör dig bekväm, slappna av och låt mig berätta hur karma fick tänder och bet tillbaka.
Jag heter Kristen, en helt vanlig 17-åring med drömmar större än min styvmors ego. Min mamma dog när jag var liten, men hon lämnade efter sig en collegefond åt mig. Det var inte mycket, men det var en början på min framtid.
Min pappa, Bob, och jag fortsatte att spara under åren, särskilt genom att jag jobbade som läxhjälp – jag hjälpte barn som trodde att ”Pi” var något man åt med glass – och genom att vara barnvakt, vilket gav mig lite extra fickpengar.
Allt gick bra tills – tadaa – Tracy dök upp. Min styvmor, den mänskliga selfiepinnen.
Den här kvinnan spenderade mer tid framför spegeln än en mimare som låtsas sitta fast i en låda. Jag svär, om fåfänga var en olympisk gren, skulle Tracy ha vunnit guld.
Hon var besatt av sitt utseende. Hennes kläder, hennes hår, hennes naglar – allt måste vara perfekt. Som om hon försökte bli en levande Barbie. (Förlåt, Barbie!)
Hon kunde stå i timmar framför spegeln, men hon hade aldrig tid för det som verkligen betydde något – som att vara en anständig människa. Det var som om hon hade en spegel installerad i huvudet.
En ödesdiger dag kom jag hem och hittade Tracy med ett leende stort som om hon just hade vunnit på lotto.
”Kristen, älskling!” kvittrade hon, hennes röst sötare än en kolibri. ”Gissa vad din underbara styvmor har planerat?”
Jag höjde ett ögonbryn. ”Lära sig att använda tvättmaskinen utan att översvämma tvättstugan?”
Tracys leende ryckte till en sekund, men återvände snabbt i full prakt. ”Nej, knasboll! Jag ska fixa mina tänder! Är det inte fantastiskt?”
”Eh, grattis?” mumlade jag, utan att förstå varför det var en stor sak.
”Åh, var inte så tråkig!” jublade hon. ”Det här är en anledning att fira! Och det bästa av allt? Jag har hittat ett sätt att finansiera det utan att tömma mitt eget konto.”
I det ögonblicket sjönk min mage snabbare än en fallskärmshoppare med en trasig skärm. ”Vad menar du?”
Tracys leende blev bredare än Cheshire-kattens – förutom att hennes tänder var mer som gula trafikljus.
”Tja, jag lånade bara en liten slant från din collegefond. Bara 5 000 dollar!”
Jag stod där med öppen mun, som om tandfen just hade lurat mig. ”DU GJORDE VAD? Du stal från min collegefond?”
Tracy himlade dramatiskt med ögonen. ”Stal? Jag är familj. Ingen stor grej, älskling!”
”DU HADE INGEN RÄTT! De pengarna är till för min framtid! Min mamma sparade ihop dem åt mig.”
”Åh, sluta överdriva! Det är bara pengar. Och din pappa godkände det,” blinkade hon.
Det var en större lögn än hennes kommande tandläkarräkning. Pappa skulle aldrig ha gått med på det – inte ens på en miljon år. Han skulle hellre titta på ett maraton av hennes pinsamma reality-tv-program.
Jag stormade ut ur rummet och smällde igen dörren så hårt att hela huset skakade. Jag ringde pappa direkt, och han var lika chockad som jag.
”Jag ska prata med henne,” lovade han. I pappas språk betydde det: ”Jag nämner det en gång och hoppas att det löser sig av sig självt.”
Några veckor senare hade Tracy fått sina fasader. Hon gick runt i huset som en modell på catwalken och visade sina nya tänder vid varje tillfälle. Att bo med henne var som att bo med en galen fyr.
En kväll log hon mot mig. ”Åh, Kristen, glöm inte att le när du hjälper barn med läxor. Fast…” Hon pausade och granskade mig. ”Kanske borde du hålla munnen stängd. Så att du inte skrämmer barnen med dina fula krokodiltänder!”
Jag bet mig så hårt i tungan att jag trodde jag själv skulle behöva fasader snart.
En månad efter sin ”förvandling” höll Tracy en grillfest för att visa upp sitt nya leende. Det var som en bilolycka i slowmotion – fast med mer potatissallad.
”Damer, kom hit!” ropade Tracy och plingade på sitt vinglas. ”Jag måste berätta om min förvandling!”
I samma ögonblick grep Tracy efter en majskolv.
K-R-A-K!
Ljudet ekade genom trädgården som en gevärsskott. Tracys ögon spärrades upp, och hennes hand flög upp till munnen snabbare än man kunde säga ”tandkrämsreklam.”
I smöret på majskolven låg en av hennes älskade fasader – och den ruttna tanden under.
Hennes leende hade plötsligt en lucka stor nog att kasta en kula genom.
Tracy skrek till och sprang in i huset, medan jag kämpade för att inte brista ut i gapskratt.
Det bästa av allt? Tracy hade valt de billiga fasaderna – och nu skulle det kosta en förmögenhet att fixa dem igen.
Pappa hade fått nog. ”Du betalar tillbaka varenda cent till Kristen. Och om du inte gör det… måste vi omvärdera allt.”
För första gången såg Tracy verkligen rädd ut.
I slutändan fick jag tillbaka mina collegepengar. Och Tracy? Hon höll sig undan i veckor och vågade knappt le längre.
Tja, karma har verkligen en väldigt speciell humor.
