Jag gick på min frånvarande fars begravning och trodde att det skulle ge mig avslut, men min farmors brådskande varning fick mig att istället springa till hans hus. Mina halvsyskon hade helt hoppat över ceremonin, och när jag hittade dem med att rota igenom hans arbetsrum insåg jag exakt vad de höll på med.
Jag hade inte sett min far på flera år. Han lämnade min mamma och mig när jag var barn, och varje gång jag försökte ta kontakt när jag blev äldre fick jag inget tillbaka. Bara tystnad.
Jag borde ha slutat bry mig, men det är svårt att släppa taget om någon som ska vara ens pappa. När jag hörde att han hade dött visste jag inte hur jag skulle känna. Var jag ledsen? Arg? Lättad? Ärligt talat var det nog allt på en gång.
När begravningen kom kände jag att jag var tvungen att gå, trots att jag visste att det hade varit bättre att låta bli. Jag vet inte varför. Kanske ville jag ha avslut, eller så ville jag bara se vem som skulle vara där.
Kapellet var tyst förutom den mjuka orgelmusiken, och doften av liljor slog emot mig som en vägg, för söt och överväldigande. Jag skruvade på mig på den hårda träbänken och stirrade ner på det lilla programmet jag fått vid dörren.
Robert Sr.
Det var märkligt att se hans namn skrivet så, som om han bara var en man bland andra, inte spöket som förföljt mig större delen av mitt liv.
Ingen grät. Ingen såg egentligen särskilt upprörd ut. De bara satt där, stirrade tomt framför sig, som om de väntade på att allt skulle vara över. Mina halvsyskon, Robert Jr. och Barbara, som jag bara hade pratat med i telefon när de svarade i stället för min pappa, var inte ens där.
Det var märkligt. Man skulle ju tro att de barn han faktiskt hade uppfostrat skulle dyka upp, eller hur?
Precis när jag övervägde att lämna också kände jag en benig men stark hand greppa min arm. Jag ryckte till och vände mig om för att se min farmor, Estelle. Jag hade bara träffat henne några gånger genom åren.
Hon brukade ge mig uppdateringar om min far och hans nya familj, och jag lyssnade bara för att hon var den enda från den sidan av släkten som brydde sig om att tala med mig.
Hennes skarpa ögon mötte mina, och hennes ansikte var allvarligt. Hon lutade sig nära, så nära att jag kände doften av hennes parfym, och började prata.
“Titta dig omkring, barn,” viskade hon. “Märkte du inte? Du borde inte vara här. Du måste åka till hans hus. Nu.”
Jag blinkade förvirrat. “Vad? Farmor, vad pratar du om?”
Hon svarade inte. I stället pressade hon något kallt i min hand. Jag såg ner. En nyckel. Min förvirring måste ha synts tydligt, för hon grep min arm ännu hårdare.
“Lita på mig,” fortsatte hon, med stadig och låg röst. “Gå. Fort.”
Sedan släppte hon taget och rätade på sig som om ingenting hade hänt. Jag stirrade efter henne, chockad, medan hon försvann in i folkmassan igen.
För en sekund tänkte jag bara sitta kvar. Kanske lurade hon mig. Kanske höll hon på att bli senil. Men det var något i hennes blick som jag inte kunde ignorera.
Jag reste mig.
Tyst smög jag ut ur kapellet och höll nyckeln hårt i handen. Utanför kändes solljuset alldeles för starkt efter att ha suttit i det mörka, instängda rummet. Jag tog ett djupt andetag, satte mig i bilen och körde till hans hus.
Den tvåvåningsvilla som mötte mig var ännu mer imponerande än jag mindes den. Nymålad fasad glänste i solen, och trädgården var perfekt skött. Det såg ut som om min far verkligen älskade det här huset. Han hade definitivt lagt ner mer omsorg på det än på att uppfostra mig.
Jag parkerade i den nylagda uppfarten och stirrade på ytterdörren. Jag borde inte vara här. Det här hade varit mitt hus innan han lämnade oss. Vi bodde kvar ett tag, men hans advokat såg snabbt till att vi blev utslängda. Det kändes galet att vara här, men jag var tvungen att ta reda på vad farmor menade.
Jag gick upp till dörren, och låset klickade mjukt när jag vred om nyckeln.
Inne i huset var det tyst. Luften kändes fräsch, med en svag doft av citron eller lavendel.
Då hörde jag röster.
De var dämpade, kom från en bit längre ner i hallen. Jag stannade upp och lyssnade spänt.
Min fars arbetsrum. Jag mindes det från när jag var liten. Jag fick aldrig gå in där.
Jag smög närmare. Utanför dörren kunde jag höra dem tydligare.
“Det måste vara här,” sa en man.
Jag kände inte rösten särskilt väl, men det måste vara Robert Jr.
“Papperen, kontonumren,” fortsatte han, desperat. “Vi måste hitta dem innan hon gör det.”
“Du har rätt. Hon får inte hitta dem. Var kan han ha gömt dem?” fräste en kvinnlig röst tillbaka. Barbara.
Mitt hjärta stannade. Vänta. Pratade de om mig?
Jag smög upp dörren en aning och kikade in. Robert stod vid skrivbordet med en bunt papper i händerna. Barbara satt på golvet och rotade igenom en hög med kontanter och dokument från ett öppet kassaskåp i väggen.
Vad höll de på med?
“Tja,” sa en lugn röst bakom mig, och jag hoppade till. “Din fars misstankar var alltså korrekta.”
Jag vände mig om och såg en man i grå kostym. Han såg oberörd ut, nästan uttråkad.
“Vem är du?” viskade jag.
“Mr. Davis,” sa han och höll upp en brun mapp. “Familjens notarie.”
Innan jag hann säga något rycktes dörren upp. Barbara stod där, hennes ansikte förvridet av ilska när hon såg oss.
“Vad fan gör du här?” fräste hon.
Robert vände sig om, hans ansikte blekt. “Emily? Du borde inte vara här!”
Jag öppnade munnen för att säga något, men Mr. Davis hann före.
“Hon har all rätt att vara här,” sa han lugnt.
Barbara stirrade på honom. “Vad pratar du om? Vem är du ens?”
“Fråga er farmor,” svarade han.
Just då dök hon upp. Farmor Estelle klev förbi oss och in i arbetsrummet, rak i ryggen och med en beslutsam blick.
“Min son gjorde många misstag i sin ungdom,” sa hon, “men han ville gottgöra dem. Han ville dela sin förmögenhet rättvist mellan er tre. Men jag visste att de skulle försöka lura dig.”
Robert och Barbara utbrast i protester, men Mr. Davis öppnade sin mapp och läste upp testamentet:
“Om någon av er försöker ta mer än er del, går hela arvet till Emily.”
Och plötsligt var allt mitt.
