Busschaufför sparkar ut den gamla damen i kylan, ser hennes inramade foto när han träffar sin fästmö

En bussförare sparkar av en äldre dam från bussen eftersom hon inte kunde betala för sin biljett, men när han kom till sin fästmös hus insåg han vem hon var.

George Harris var nästan på slutet av sitt arbetspass när snön började falla. Inte den lätta, fluffiga snön som är som luft, utan tjocka snöflingor som fick luften att kännas tjock som soppa. Han slog till på ratten. “Det här var det jag behövde! Just idag av alla dagar!”

George körde in vid en busshållplats och tittade på när folk gick på en efter en, visade sina biljetter. Då klev en äldre dam i en lång, mörk kappa fram och började leta efter sin plånbok.

George suckade. Hon skulle hålla honom uppe, och varje sekund räknades om han skulle hinna till Angelas föräldrar i tid.

“God eftermiddag,” sa den äldre damen med ett vänligt leende. “Förlåt, min plånbok verkar ha hamnat längst ner i väskan…” Damen fortsatte att rota och började ta ut saker.

Först en hårborste, sedan ett litet hopfällbart paraply, en sminkväska, en energibar…“Fröken,” sa George irriterat. “Kan du hitta de där pengarna nu?”

“Förlåt,” stammande damen. “Jag var i staden och köpte en förlovningspresent till min dotter och jag måste ha tappat den… Åh nej! Min telefon är borta också!” Damen blev blek och hennes ögon glittrade av generad tårar.

Snällhet kostar inget, men grymhet kan kosta dig den du älskar.
“Det där har jag hört förut,” sa George i en ilsken ton. “Betala eller gå av bussen och gå hem!”

“Jag svär på allt, det här är sanningen! Min plånbok är borta, och jag har inget sätt att ta mig hem!”

George sneglade på klockan på instrumentbrädan. Han var redan sen! Han körde iväg från kvinnan och busshållplatsen, säker på att han aldrig skulle se henne igen.

George började tänka på Angie. Hon var något! Angelica var vacker och smart – långt utanför hans liga, tyckte alla hans vänner. När har dottern till en miljonär fallit för en bussförare?

Men från första stund de träffades, föll de för varandra. Hennes föräldrar var inte direkt entusiastiska över att en bussförare skulle gifta sig med deras enda dotter, men Angie stod på sig.

Så den här kvällen var det första gången han träffade Westerly-familjen och han ville göra ett bra intryck, vilket innebar att han måste hinna hem i tid för att duscha snabbt och byta om till en fin kostym.

Tre fjärdedelar av en timme senare stod George framför dörren till den vackra Westerly-husen i Tribeca, justerade nervöst sin slips och ringde på dörren.

“Jag tar det!” hörde George Angies glada röst, och sedan svängde dörren upp och där var hon! George stirrade på henne, innan han blev omfamnad av Angie och hennes parfym omfamnade honom. Angie viskade i hans öra: “Var inte nervös, jag älskar dig!”

Angelica ledde George till ett vackert rum där en smal kvinna som liknade henne satt. Kvinnan reste sig och log stelt.

“Du måste vara George!” utbrast hon. “Jag är Meredith, Angies mamma. Min man är lite sen – han måste hämta min svärmor från staden…”

“Det är helt okej, fru Westerly,” sa George artigt och letade efter något att säga. “Ditt hem är underbart, har du inrett det själv?” Det var rätt sak att säga.

Meredith ljusnade upp och började ge George en rundtur i rummet, och pratade om olika prydnadsföremål som alla tycktes ha någon tråkig historia från Westerly-familjens resor runt om i världen.

Och så hoppade Georges hjärta till. I en tung silverram på spiselkransen fanns ett fotografi av den gamla damen han hade kastat av bussen. “Åh min Gud!” utbrast George. “Vem är det?”

Meredith vinkade bort det. “Det är min mans mamma, Angies farmor. Den kvinnan är en riktig prövning… Kan du tro att hon faktiskt tappade sin plånbok idag eller hade den stulen eller något?”

“Verkligen?” frågade George medan en iskall rysning rann nerför ryggen. Då hördes nyckeln i ytterdörren och en lång medelålders man klev in, med armen skyddande runt den gamla damen från bussen.

“Meredith,” ropade han. “Var snäll och be om varmt te till min mamma. Den stackars älsklingen fryser!”

Angie sprang genast fram till den gamla damen och svepte sina armar runt henne. “Åh, gran Millie,” gråter hon. “Du måste vara mer försiktig…”

Den gamla damen skakade på huvudet. “Jag är försiktig. Jag tror någon stal min plånbok efter att jag köpt din present. Jag hade den på Bloomingdales, men på bussen var den borta.”

Gran Millie rös. “Bussföraren var den mest otrevliga mannen! Han vägrade att lyssna och han vägrade att hjälpa…” Då hände det oundvikliga. Hennes ögon föll på George och hon kände igen honom genast.

“Du!” skrek hon. “Vad gör du här? Om inte någon snäll dam hade låtit mig använda hennes mobiltelefon skulle jag stått kvar i snöstormen!”

Angelica rynkade på pannan. “Vad menar du, gran?” frågade hon förvirrad. “Det här är George. Kommer du ihåg att vi ska äta middag med honom?”

“Jag är inte senil, Angie!” skrek kvinnan. “Det här är föraren som sparkade av mig bussen och ut i snöstormen och sa att jag var en bedragare!”

Angelica vände sig mot George och hennes ansikte blev dödligt blekt. “Gjorde du detta?” frågade hon.

“Titta, Angie,” sa George. “Jag var sen och jag visste inte att det var din farmor…” Orden stockade sig i hans torra mun. Angelica tittade på honom som om han var en främling. Sedan drog hon av ringen från sitt finger.

“Här,” sa hon och räckte honom ringen. “Ta tillbaka den. Jag vet inte vem du är. Jag kommer inte att gifta mig med dig.”

George grät och knäböjde vid hennes fötter. Han bad om förlåtelse, men inget han gjorde eller sa fick henne att ändra sig. George var för gammal för hennes värld, och när han gick ut ur huset och ut i snön visste han att han hade förlorat henne eftersom han helt enkelt inte var tillräckligt bra för henne.

Avez-vous aimé cette histoire? Merci de partager cette publication avec votre famille et vos amis! La source: https://news-fun.ru/
Page Intéressante